namasté
jag jobbar bäst under press, det är vad jag brukar säga men hur väl stämmer det egentligen? För nu sitter jag under press men det står still, fingrarna vill inte samarbeta med hjärnan och börja skriva allt det där som borde skrivas i rapporten.
Tappade all lust till att skriva om resan när jag fick sagt till mig att jag måste korta ner det, jag måste ta bort det mesta, nästan allt. Jag får bara skriva om det jag har i fakta kan man säga men vad jag egentligen vill är att berätta om hur ont det gör att små barn springer runt ens fötter och ber om mat eller pengar, hur fantastiskt det är att åka tuctuc och se alla färgglada tempel och hur stora kontrasterna är mellan människornar vardag; man ser de som har fina vackra saris och på gatan där de går ligger det folk med trasor på kroppen och sover.
Jag vill skriva om hur bergstopparna var snötäckta på morgonen, hur man såg barnen springa och leka eller att de satt på rad utomhus på långa mattor när det var provdags men att en kille som redan gått om två år sprang runt och jävlades med lärarna istället.
Den galna trafiken som jag trodde skulle bli min död, för man satt som på nålar när man åkte där eller så var det i alla fall i början för efter ett tag insåg man att även om de kör som galningar har de på något sätt koll på läger. Inte på det sättet vi har med övergångsställen, rondeller och trafikljus överallt, nej, där förlitar man sig på tutan, de tutar konstant och jag tror att de gör det för att de tycker det är kul, inte bara för att säga att de nu kör på fel sida av vägen.
Kossorna, gudarna och the golden temple som är heligt, inte har vi något sånt här och det är när man ser hur folk går till de små gudastatyerna för att be eller hur de i stora grupper besöker the golden temple som man blir avundsjuk och också vill ha en religion att förlita sig på, att luta sig tillbaks på, ha något där som tröst. Att man är den som tvivlar och ifrågasätter sådant egentligen är en annan femma...
Så många intryck, så mycket att dela med sig av men det enda jag får ta med är vad jag fick göra i Himachal, om man ser någon förändring och vad samhället tycker om att biståndsarbetare kommer dit. Frågorna är det inget fel på, absolut inte men jag har så mycket jag vill säga och att ha en mall att gå efter förstör helheten.
